Det sista inlägget

2012-01-05 klockan 11:57:05
Det här får bli mitt sista inlägg. I den här bloggen.

Ibland känner jag att jag har tagit mig själv på lite för stort allvar. Tar man inte sig själv och omvärlden med en nypa salt blir man snart väldigt besviken på livet. Det har hänt saker, inga allvarliga, men ändå saker som har fått mig att förstå att man inte alltid kan ha kontroll över allt som händer. Och att man inte är en sämre människa för det.

Så Varmt Välkomna till min nya blogg! En blogg om att vara som alla andra (fast lite bättre). En blogg där jag beskriver mitt liv som 21-årig fyrabarnsmamma på ett lite mer humoristiskt sätt. Så ta det med en nypa salt.

Ses där!

http://angestmamman.blogg.se/

Mille

2011-10-02 klockan 19:34:42
Hej mina älskade läsare! Vill börja med att tacka för alla fina kommentarer som jag fått, trots att jag är en totalt värdelös bloggare med tanke på hur sällan jag uppdaterar... Jag har ju en hel del annat att syssla med som ni säkert förstår...
Jag tänkte börja med att skriva att jag för åtta dagar sedan äääntligen blev fyrabarnsmamma! Efter att ha åkt ambulans in till förlossningen och legat ner på BB i 24 timmar med vattenavgång och ett huvud som inte sjunkit ner i bäckenet ännu startade äntligen värkarna, och efter det föddes han på en timme och fyrtio minuter. Inget blev som jag hade tänkt mig, men allting gick ändå jättebra och han är världens underbaraste lille bebis!
Det blev alltså en liten lillebror och syskonen är helnöjda!
Jag tänkte även berätta att vi under semestern köpte oss en liten gård. Det är ett riktigt mysigt ställe, 1,1 ha med andra gårdar och hus runt omkring, på tomten står ett hus från 1850 som vi just nu håller på att renovera. Det finns även en ladugård på 200 kvm som vi för tillfället använder som förvaringsutrymme och verkstad. Vi funderar på att skaffa några getter att ha i våra hagar, och så har vi även planer på att skaffa höns. Men det får bli lite längre fram, för nu är det nog med jobb som det är med barn och renovering! Om en månad flyttar vi in, jag hoppas innerligt att vi hinner klart badrummet och köket tills dess... Fast det är ändå ingen panik, vi har ett kök på övervåningen som vi använder så länge.
Hur som helst så är detta en riktig pärla, och vi ser stora potentialer i både huset, ladugården och marken. Dessutom är grannarna i denna lilla mini-by helt underbara och det finns en hel del barn som ungarna kan leka med. Helt enkelt ett perfekt ställe för oss att slå oss ned på! Nu är det bara att låta kreativiteten flöda -äntligen får jag användning för alla mina inredningsidéer på riktigt!
Ja, jag måste ju bara nämna lite kort att jag äntligen har blivit av med skolan. De sista veckorna kändes tunga, studenten kändes extremt avlägsen men jag fixade allt tillslut och torsdagen den nionde juni sprang jag stolt ut! Extra nöjd var jag med för att jag hade tilldelats ett stipendium för bästa betyg bland årets avgångselever:-)
Som avslutning tänkte jag svara på några återkommande frågor och kommentarer som jag får här i bloggen. Det är många som kommeterar mina barns namn, tycker de är fina och undrar varifrån inspirationen kommer. Namnet Moddy finns i släkten sedan tidigare då min gammelfarmors bror hette så. Jag blev störtförälskad i namnet redan första gången jag hörde det! Evelinn var det en programledare på tv som hette. Jag la det på minnet och när vi väntade lillasyster hade vi med det som förslag. Det tog några dagar innan jag verkligen bestämde mig, men sedan dess har hon verkligen varit en liten Evelinn! Jag praktiserade på ett dagis när jag väntade Moddy och där gick det en otroligt söt liten flicka som hette Nikita. Jag tänkte inte så mycket mer på namnet förrän vi väntade vår trea och bestämde oss för det. Hade hon varit en pojke skulle hon nog hetat Loa. Loa har även funnits med bland tankarna under denna graviditet, men första gången Moddy fick höra talas om namnet Mille har han varit så fast besluten om att lillebror ska heta Mille att allt annat skulle vara otänkbart. Och vi andra i familjen älskar också namnet!
En annan sak som många frågar är hur gammal jag var när jag fick mitt första barn, och hur det är att ha så många barn vid så ung ålder. Jag gick andra terminen i nian när jag blev gravid med Moddy, och jag var 16 år när han föddes. Med tanke på att han snart är fem år så kan ni ju själva räkna ut att min bloggdesign borde uppdateras... Jag hade precis fyllt 18 år när Evelinn föddes, och jag var 19 när Nikita kom till världen. I skrivande stund är jag 21 år och har som sagt hunnit få mitt fjärde underverk. För mig , eller för oss, har det fungerat jättebra att skaffa familj vid ung ålder. Det är jättesvårt att svara på hur det är att skaffa familj som ung, jag kan ju bara tala utifrån mina egna erfarenheter. För oss har det som sagt fungerat bra och vi lever som vilken annan familj som helst. Men det finns faktiskt små, små tillfällen då jag kan känna av att det skulle ha varit en fördel att vänta. Men det handlar bara om småsaker och alla de tillfällen jag känner mig glad och lycklig över att vi har vågat, och lyckats, följa vår dröm  om att skaffa våra fyra barn tätt som unga slår dessa småsaker med hästlängder.
Hej mina älskade läsare! Vill börja med att tacka för alla fina kommentarer som jag fått, trots att jag är en totalt värdelös bloggare med tanke på hur sällan jag uppdaterar... Jag har ju en hel del annat att syssla med som ni säkert förstår...
Jag tänkte börja med att skriva att jag för åtta dagar sedan äääntligen blev fyrabarnsmamma! Efter att ha åkt ambulans in till förlossningen och legat ner på BB i 24 timmar med vattenavgång och ett huvud som inte sjunkit ner i bäckenet ännu startade äntligen värkarna, och efter det föddes han på en timme och fyrtio minuter. Inget blev som jag hade tänkt mig, men allt gick ändå jättebra och han är världens underbaraste lille bebis!
Johan Henry Mille Ynghagen
51 cm
3592 gram
Vi är världens lyckligaste!

Jag tänkte även berätta att vi under semestern köpte oss en liten gård. Det är ett riktigt mysigt ställe, 1,1 ha med andra gårdar och hus runt omkring, på tomten står ett hus från 1850 som vi just nu håller på att renovera. Det finns även en ladugård på 200 kvm som vi för tillfället använder som förvaringsutrymme och verkstad. Vi funderar på att skaffa några getter att ha i våra hagar, och så har vi även planer på att skaffa höns. Men det får bli lite längre fram, för nu är det nog med jobb som det är med barn och renovering. Om en månad flyttar vi in, jag hoppas att vi hinner klart badrummet och köket tills dess... Fast det är ändå ingen panik, vi har ett kök på övervåningen som vi använder så länge.
Hur som helst så är detta en riktig pärla, och vi ser stora potentialer i både huset, ladugården och marken. Dessutom är grannarna i denna lilla mini-by helt underbara och det finns en hel del barn som ungarna kan leka med. Helt enkelt ett perfekt ställe för oss att slå oss ned på! Nu är det bara att låta kreativiteten flöda -äntligen får jag användning för alla mina inredningsidéer på riktigt!
Ja, jag måste ju även nämna lite kort att jag äntligen har blivit av med skolan. De sista veckorna kändes tunga, studenten kändes extremt avlägsen men jag fixade allt tillslut och torsdagen den nionde juni sprang jag stolt ut! Extra nöjd var jag med för att jag hade tilldelats ett stipendium för bästa betyg bland årets avgångselever:-) Jag känner mig fri på något sätt. Gymnasiet måste man gå idag. Nu är det gjort, och jag kan själv välja vad jag ska syssla med efter min mamma-ledighet. Plugga vidare, söka jobb, starta eget. Ja, vi får väl se vad det blir... Vad jag än bestämmer mig för ser jag fram emot det med spänning!
Som avslutning tänkte jag svara på några återkommande frågor och kommentarer som jag får här i bloggen. Det är många som kommeterar mina barns namn, tycker de är fina och undrar varifrån inspirationen kommer. Namnet Moddy finns i släkten sedan tidigare då min gammelfarmors bror hette så. Jag blev störtförälskad i namnet redan första gången jag hörde det! Evelinn var det en programledare på tv som hette. Jag la det på minnet och när vi väntade lillasyster hade vi med det som förslag. Det tog några dagar innan vi verkligen bestämde oss, men sedan dess har hon verkligen varit en liten Evelinn! Jag praktiserade på ett dagis när jag väntade Moddy och där gick det en otroligt söt liten flicka som hette Nikita. Jag tänkte inte så mycket mer på namnet förrän vi väntade vår trea och bestämde oss för det. Hade hon varit en pojke skulle hon nog hetat Loa. Loa har även funnits med bland tankarna under denna graviditet, men första gången Moddy fick höra talas om namnet Mille har han varit så fast besluten om att lillebror ska heta Mille att allt annat skulle vara otänkbart. Och vi andra i familjen älskar också namnet!
En annan sak som många frågar är hur gammal jag var när jag fick mitt första barn, och hur det är att ha så många barn vid så ung ålder. Jag gick andra terminen i nian när jag blev gravid med Moddy, och jag var 16 år när han föddes. Med tanke på att han snart är fem år så kan ni ju själva räkna ut att min bloggdesign borde uppdateras... Jag hade precis fyllt 18 år när Evelinn föddes, och jag var 19 när Nikita kom till världen. I skrivande stund är jag 21 år och har som sagt hunnit få mitt fjärde underverk. För mig , eller för oss, har det fungerat jättebra att skaffa familj vid ung ålder. Det är jättesvårt att svara på hur det är att skaffa familj som ung, jag kan ju bara tala utifrån mina egna erfarenheter. För oss har det som sagt fungerat bra och vi lever som vilken annan familj som helst. Men det finns faktiskt små, små tillfällen då jag kan känna av att det skulle ha varit en fördel att vänta. Men det handlar bara om småsaker och alla de tillfällen jag känner mig glad och lycklig över att vi har vågat, och lyckats, följa vår dröm  om att skaffa våra fyra barn tätt som unga slår dessa småsaker med hästlängder!

Stjärnås Djur & Fjäder

2011-05-26 klockan 22:20:49

Nu är alla kurser klara och imorgon sätts betygen! Jag är verkligen lycklig!


Ikväll hade dagis familjefest på Stjärnås Djur & Fjäder. Det är en gård med djuraffär där det finns massvis med fåglar, hamstrar, kaniner, getter, igelkottar och andra små gulliga djur. Det uppskattades av hela familjen!


Klappa igelkottModdy klapparEn rolig pratande fågelEvelinn och en slags liten fågelModdy och Nathalie -världens sötaste bästisar!håller handenEvelinn och getterFlickorna äter fikaEvelinn, Nathalie, Moddy och Nikita med världens gosigaste kaninEvelinn gosar med kaninenKaninen luktar på Moddys knä så det kittlasAnnan kaninSittNikita gillar inte närgångna kaniner...speciellt inte om de nästan är lika långa som hon själv är...


Ursäkta kvaliten på bilderna. Jag tog egentligen inga bilder, jag filmade istället, så dessa har jag tagit från olika filmsnuttar.
Men fort gick det minsann att ladda upp dem på bloggen!

God natt!


God kväll

2011-05-24 klockan 23:16:53

Eftersom inte riktigt alla mina läsare förstod vad mitt förra inlägg handlade om, så kanske det är bäst att jag förtydligar mig lite.

När jag skrev att det känns som att jag "inte alls har hunnit med barnen på senaste tiden", syftade jag på den senare delen av denna termin när jag har kämpat för att hinna avsluta kurser och fixa slutbetyg. Ni som har tagit studenten med fina betyg och tre småbarn förstår nog att det har varit stressigt att få ihop allt nu mot slutet. Förresten så tror jag inte ens att det behövs tre småbarn för att det ska vara stressigt mot slutet av gymnasiet om man, precis som jag, har höga målsättningar. Det jag vill säga är inte att jag inte har haft tid med mina barn, utan att jag inte har haft tid med min skola. Ändå har jag sett till att inte ge upp nu på slutet -det lovade jag mig själv redan när jag började trean. Nu har jag kämpat mig igenom den sista biten och jag är riktigt stolt över att jag fixade min gymnasietid så pass bra som jag gjorde, och att jag höll det löfte som jag gav till mig själv när jag började skolan. Jag ville göra mitt bästa, och jag gjorde mitt bästa.

För er som nu tror att barnen på något sätt har fått lida av detta har fel. De har inte blivit bortglömda på något sätt. Och min definiton av att inte ha tid med barnen är säkert lika överambitiös som min skolgång har varit. Under hela min skolgång har jag knappt gjort annat än att ägna mig åt dem under deras vakna tid, betydligt och åter betydligt mer än vad jag har ägnat mig åt skolan! Och sedan vill jag tillägga att mina barn har en fantastisk far som är otroligt engagerad i sina barn. Så någon nöd går det knappast på mina barn. Att säga att jag inte har hunnit med barnen är snarare en egoistisk tanke från min sida än ett uttryck för att mina barn inte blir uppmärksammade. Jag vill ägna ännu mer tid åt dem, jag älskar att vara mamma! Att kunna släppa skolan till hundra procent och bara ägna mig åt barnen ett tag är faktiskt för mig en väldigt stor lättnad efter mina år på gymnasiet. Under dessa år har jag ju nämligen både ägnat mig åt barnen och åt skolan. Nu slipper jag skolan, och jag kommer faktiskt under sommaren känna att jag kan luta mig tillbaka betydligt mer än vanligt. Det säger ju sig självt att det är en svårare balansgång att plugga och ägna sig åt barnen än att "bara" ägna sig åt barnen. Sedan menar jag ju självklart inte att jag kommer luta mig tillbaka i den bemärkelse att jag kommer dega ihop på soffan och tro att jag inte behöver göra något mer än så. Om någon tycker att luta sig tillbaka betyder att man inte gör någonting så har jag aldrig lutat mig tillbaka, och kommer antagligen aldrig att göra det heller. Men det förstår nog alla ni som faktiskt känner mig på riktigt.

Sedan vet jag mycket väl vad det innebär att ha ett spädbarn samtidigt som man har fler barn. Men spädbarnstiden har inte så mycket med mitt och barnens sommarov att göra, eftersom den inte ens kommer vara född då. Och när den väl kommer begriper jag absolut att det inte blir något luta sig tillbaka, jag kommer lägga all min energi åt att vara en superbra heltidsmamma åt alla mina barn, för det vet jag att jag kan! Jag är inte den som måste ligga inne i sängen hela dagen för att jag har en liten. Jag vill aktivera mig och jag kommer se till att jag, Patric och alla barn kommer få tid med varandra och hitta på saker tillsammans. Och än en gång -barnen kommer inte bli bortglömda på något sätt. Det finns två engagerade föräldrar här hemma som inte vill något annat än att ha en stor härlig familj där alla får sin del av uppmärksamheten och känner sig älskade och sedda! Och jag vet att det går!

Och vad beträffar mina övriga projekt som jag har pågång är detta något som kommer göras i den takt jag och min familj hinner med. Det är inget som har någon deadline på samma sätt som mina skolarbeten har haft.  



Medan vissa skulle vilja vinkla mitt förra inlägg såhär: "OCH jag tycker inte att man skriver ut att man inte har TID med sina barn och skaffar ett fjärde för att sedan avsluta inlägget med jag ska luta mig tillbaka", skulle jag -som faktiskt vet vad jag själv vill ha sagt, sammanfatta det hela såhär:

Jag har under den sista delen av min gymnasietid haft mycket att göra i skolan, och har känt en stark längtan till att äntligen få ägna mig helt åt min familj, oavsett om det innefattar tre barn eller tre barn och ett spädbarn. Nu vet jag att jag har gjort mitt bästa i skolan (samtidigt som mina barn inte på något sätt har blivit bortglömda), och därför kommer skol-Erika att luta sig tillbaka och bli mamma-Erika på heltid. Jag vet vad det innebär att ha spädbarn, det kan ingen säga något annat om. Jag vet att både jag och Patric kommer lägga ner all vår energi på att ta hand om bebisen samtidigt som vi aldrig någonsin kommer glömma bort våra andra barn. Och personligen tycker jag det är lugnare att ha ett spädbarn samtidigt som man har andra småbarn än att ha tre småbarn och en skolgång. Skolan gör mig stressad och ger mig alldeles för mycket prestationsångest. Därför kommer jag kunna njuta mycket mer av mitt mammaliv nu när skolan är slut, oavsett om jag har ett spädbarn eller inte. Och barnen lider vare sig av det ena eller det andra, för det ser vi till.


Men tack för omtanken.


Dessutom vill jag tacka Sofia för den fina kommentar du gav mig, jag blev riktigt rörd av det du skrev! Säg gärna hej till mig nästa gång du ser mig :-)


Kram på er allihop!


...och resten av dagarna i somras var också bra,

2011-05-16 klockan 18:45:27

men nu känns inte det så överdrivet aktuellt (det kändes ju liksom inte ens aktuellt när jag skrev om det sist). Så istället ska jag berätta vad som händer i mitt liv just nu.

Med 24 dagar kvar till studenten ligger stressen som ett moln i mitt huvud. Det har varit riktigt mycket att göra i skolan de senaste veckorna, men nu börjar jag äääntligen se slutet på det. Typ. Snart i alla fall.

Det var faktiskt inte såhär jag föreställde mig de sista veckorna i skolan. Jag trodde att jag skulle vara lugn och ha allting under kontroll hela tiden. Att jag skulle hinna längta, räkna ner dagarna. Samtidigt så trodde jag att jag skulle vara lite ledsen över att pluggandet snart var slut... Men, så var inte fallet; jag har fått mer och mer panik ju fler dagar som har gått, och det enda som håller mig igång är vetskapen om att skiten snart är över.

Men idag kände jag mig riktigt nöjd när jag gick hem och kunde skriva upp ytterligare fyra kursen på listan över avslutade. Och hur går det då med betygen? Jo, det går faktiskt bra. Jag har ju mitt VG i idrott som hänger som en liten ledsen ros på betygspappret, men annars har jag lyckats bra. Ok då, historian har faktiskt varit riktigt pissig att ta sig igenom och jag har ärligt talat inte gjort allt man ska... eller ens i närheten. Men jag ligger på ett VG och har fått erbjudande om att göra en kompletterande uppgift som ska ge mig MVG. Men vet ni vad? Jag tror att jag skiter i det!! Fast jag vet att jag kommer tänka på den där extra uppgiften som jag aldrig gjorde til the day i die. 

Nog om skolan. För det händer nämligen andra saker här... Om 21 veckor ska vi ha en bebis! Vårt fjärde barn! Det är nästan lite ofattbart. Så nu tänker jag vara hemma och vara 100 procent mamma från och med studenten, till och med att bebisen är minst ett år -jag längtar så sjukt mycket! Det känns som om jag inte alls har hunnit med barnen på senaste tiden, trots att jag inte har ägnat mig åt något annat så fort jag fått en lucka över. Men nu är det som sagt äntligen dags att hinna njuta riktigt ordentligt av mammalivet! Fast jag kommer väl ha tusen projekt på gång ändå, det är ju sån jag är. T.ex. har jag tänkt planera upp ett företag som jag kommer syssla med efter att jag varit mammaledig ett tag, och så ska vi även börja planera upp för att bygga hus på en bit mark som vi fått av mina föräldrar! Så det är en hel del stora grejer på gång som ni hör. Bebis, företag och bygga hus.

Men först och främst ska jag ha ett riktigt skönt sommarlov med ungarna! Det gäller bara att plugga mig igenom resterande veckor av gymnasietiden, sedan kan jag luta mig tillbaka och känna att jag har gjort mitt bästa.


Ok då...

2010-11-13 klockan 10:26:17

Eftersom det var någon som blev beskiven över semester-bilderna kan jag ju helt enkelt inte låta bli. Känner dessutom att jag kan behöva tänka tillbaka på något mysigt just nu. Och mysig, det var verkligen vår tältsemester!

Egentligen var detta ingenting som vi hade planerat, det var en spontan idé som kom när vi behövde få en paus från mammas och pappas husbygge. Vi lånade ihop lite campingutrustning av föräldrarna, köpte oss ett tält, packade bilen knökfull och lassade in ungarna. Och utan några som helst förväntningar gav vi oss ut på vägarna, och hade ingen aning om vart vi var påväg. Det enda vi visste var att vi skulle börja i Skåne. Och havet var det vi var ute efter. Medan Patric körde letade jag campingplatser och sevärdheter på nätet.

Tillslut hamnade vi i Ystad, på en supermysig fast proppfull camping. Världens härligaste strand vid havet, det kändes som vi hade kommit utomlands!
(jag har gjort beskrivning av bilderna, håll musen över bilden så ser ni)

Nikita, precis när vi kommit fram. Stranden på kvällen


Havet i solen Moddy fikar på bryggan Evelinn fikar med hela ansiktet Flickorna på stranden Moddy och Evelinn gör sandänglar Middag vid tältet Otroligt mysig strandpromenad Promenad  På stranden i kvällssolen




Nikita på campingen Vi packar ihop oss medan Nikita vilar middag


Fastän vi trivdes kanon i Ystad var det mycket mer vi ville hinna se på vår semester. Så vi packade återigen bilen knökfull och lassade in ungarna, sen bar det av mot västkusten. Vi visste att vi ville göra ett stopp i Varberg, men klockan hann bli rätt mycket innan vi ens hade kommit till Halmstad. Vi var trötta och bestämde oss för att sova en natt på hotell (fusk, jag vet).

Hotellet var mysig. Det fanns pool, bar, lekrum och en korridor som aldrig tog slut. 

Korridoren som aldrig tog slut Lekrum! för barn OCH pappor! Jag och Patric Evelinn i solstolUngarna badar med pappa Jag och Nikita Evelinn vid poolen Läggdags i en SÄNG (lyx)



Efter en mysig kväll i Halmstad och med laddade batterier begav vi oss till Varberg. Vi hittade en camping på Getterön, som egentligen inte var så mycket att ha. Men naturen var så vacker, och Varberg är en mycket mysig stad. Vi besökte fästningen och Varbergs länsmuseum. Och detta, mina vänner, är det bästa barnen någonsin har gjort! Det behövs inga karuseller och sockervaddar för att ungar ska ha det bra. Visa dem ett sexhundrafemtio år gammal skelett, och semestern är räddad!

På utflykt i Varbergs fästning 

Vi hann också med ett besök på Ullared, där vi shoppade oss en uppblåsbar säng som var riktigt skön!
Moddy pumpar upp sängen inne i



Efter en bekväm natt i den nya sängen (förutom för Patric som fick sova på golvet) åkte vi till Fun City. Det kändes gammalt och sletet, men barnen hade roligt och det var det som var poängen.

Mina tuffingar på Fun City Barnen utanför piratlandet Evelinn åker sin favoritkarusell!  KartläsarenModdy och en ren (lever de på sommaren också?) Gris  Apstor sockervadd Vi hittade en liten kattunge Moddy Moddy i Fun Citys vattenland Badkillen (som avskyr att bada. Han är definitivt påväg UPP här) Antingen var vi sjukt hungriga och inte hade ätit tacco på sju år, eller hade Fun City världens godaste tacco-buffé Syskonen 


Detta var de fem första dagarna av vår tältsemester i Sverige. Resten får ni läsa om imorgon eller på måndag!


Svar på kommentar

2010-11-12 klockan 14:49:55
Fick en kommentar angående "Prestationsångest" idag som jag känner att jag skulle vilja svara på inför alla, för att förtydliga mig själv. Såhär lyder kommentaren:

"Även utan barn så har nog folk prestationsångest, och du om någon borde väl ha en "bra anledning" till att ibland kanske inte prestera bäst. Du kan ju alltid skylla på barnen, det är något som dom flesta i din ålder inte kan. Sen undrar ju jag va du ska med alla mvg:n till om du ändå ska starta eget? Är det inte bättre att satsa på ett lägre betyg och komma hem och känna att du är en bra mamma och sambo?

Sen kanske det finns en anledning till varför många väntar med att skaffa barn till dom är färdigutbildade och är nöjd med var dom är i livet innan dom skaffar barn. Det gör det hela lite lättare tror jag."



Prestationsångest tror jag att de flesta upplever någon gång under sina liv, mer eller mindre. Men att det skulle vara en "bra anledning" att inte göra sitt bästa för att man har barn kan jag inte hålla med om. Jag skulle visst kunna gå igenom gymnasiet med (i mina mått mätt) dåliga betyg, men jag vill i framtiden ha så många möjligheter jag kan när det gäller jobb och utbildning. Just nu vill jag starta eget, men jag är tjugo år och har förhoppningsvis fyrtiofem år kvar i arbetslivet. Vem vet vad jag hinner hittar på? Jag vill inte ångra att jag inte gjorde mitt bästa. Och detta är ju delvis för barnens skull, framtiden känns tryggare om det finns bra möjligheter för utbildning och jobb.

Och nu är det ju inte så att jag missar småbarnstiden eller är en sämre mamma för att jag har bra betyg, jag tillbringar betydligt mer tid med barnen än vad jag gör med pluggandet. Och att jag blir trött och irriterad av plugget i perioder är sällsynt. Klart att jag hade haft ännu mer tid om jag struntade i plugget, men å andra sidan -hur ansvarsfullt hade det varit? Det är en svår balansgång, där jag helst vill prestera så bra som möjligt på alla plan. Och det var väl lite det jag ville belysa med mitt inlägg.

Och jag förstår absolut varför folk vill vänta med att skaffa barn tills de är färdigutbildade. Självklart är det lättare så, åtminstone om man har de krav på sig själv som jag har. Men nu har jag valt att skaffa barn som ung, tre stycken till och med! Jag tänker inte lista alla fördelar och nackdelar med att vara ung respektive gammal förälder (vilket de flesta är idag), inte i detta inlägget i alla fall. Men jag vet att jag kommer klara detta bra, både nu och i framtiden. Nog är det tuffare, men vem har sagt att livet ska vara lätt när man vågar göra det man vill..?


Prestationsångest

2010-11-05 klockan 19:16:36
Jag lever fortfarande!

Först och främst skulle jag vilja tacka alla er som fortfarande orkar läsa och kommentera min blogg, fastän jag är urusel på att uppdatera! Men nu har jag bestämt mig, jag ska skriva oftare! Tycker ju egentligen att det är ganska kul. Så nu lovar jag. Faktiskt.

Eftersom sommarinlägget känns både inaktuellt och jobbigt att lägga upp så skiter jag helt enkelt i det. Jag kan kort säga att vi hade en bra sommar, vi campade och tog 8 Gb bild och film under två veckor (sjukt).


Nu till ett annat ämne...

Jag är så trött. Min hjärna är trött. Min kropp är trött. Jag är slut. Varför?

Ända sedan jag fick barn har mitt liv gått ut på att prestera. Jag känner mig som en representat för unga föräldrar. Jag vill visa att vi kan vara smarta, att vi kan skapa en trygg framtid, att vi kan prestera något bra. Att vi inte bara ligger på soffan och halar in socialbidrag, som många säkert tror.

Det här med prestationsångest ligger väl i och för sig i mina gener, men den blir knappast bättre av att känna att man har hela världens ögon på sig (vilket jag med stor sannolikhet inte ens har).

Vad min sysselsättning än består av, kommer jag ge allt. Och sen ger jag det som jag inte visste att jag hade. Just nu består min sysselsättning av plugg. I min skola har jag verkligen gett allt. Som ni vet så har detta gett goda resultat på pappret, men i verkligheten finns det nackdelar. Jag känner att lärare har så höga förväntningar på mig, jag kan inte, får inte, misslyckas. Och med misslyckas menar jag typ att lämna in en uppsats och få VG. Då gick det "sådär", medan en som aldrig lyckas klara ett prov och sedan får G gjorde jättebra ifrån sig. Och det är ju i och för sig helt logiskt, ett betyg som är piss för mig är ett framsteg för någon annan. Men ibland hade det varit så skönt att inte behöva förklara sig om man gjort något som inte är "perfekt".

Samtidigt så är jag ju en riktig pluggis, jag tycker att det är roligt. Det känns nyttigt och bra, och jag vill lära mig allt om allt. Men nu är det som att min kropp säger ifrån. De senaste veckorna när jag satt mig med böckerna, blocket och pennan, har jag bara känt mig så konstig. Jag blir så stressad, mitt tålamod sjunker till botten, blir irriterad och arg, men framför allt blir jag så fruktansvärt trött! Och detta blir jag efter bara några minuter, ibland till och med av att bara tänka på det!

När jag inte pluggar, utan bara är hemma med familjen, ska jag vara en perfekt mamma. Detta är ju dock svårare att mäta och jag vet att jag inte är någon perfekt mamma (det faller ju liksom redan vid att jag pluggar så mycket). Men jag försöker, jag försöker verkligen! Jag vill att de ska lära sig mycket, jag vill stimulera deras nyfikenhet, jag vill att de ska lära sig vara artiga och tacksamma, de ska lära sig att behandla varandra och andra med respekt, de ska få utöva sina intressen, vara kreativa, få uttrycka sig osv... Jag vill att de ska veta mycket, precis som jag vill veta mycket. Jag är nyfiken, tänk då vad ett litet barn är!

Sen ska man vara en bra flickvän/sambo (tänker inte ens använda ordet perfekt där). Men jag vill ändå vara bra, jag vill ta hand om ekonomi och planering och annat som han helst inte tar i, jag vill vara rolig och mysig och jag vill att vi ska få mer tid tillsammans. Vilket är svårt.

Och så har vi ju framtiden. Som jag vill ska bli perfekt. För vi har ju faktiskt tre små barn som behöver en trygg och bra framtid. Något annat som vi har är alla mina drömmar. Drömmar om framtiden. Jag känner mig otroligt stressad nu, för ovanpå all annan stress just nu ligger det faktum att jag tänker starta ett företag. Och det tänker jag. Verkligen. Jag kan inte tänka mig någonting annat. Det är det jag vill. Jag har en del idéer, men just nu, när jag bara känner mig sååå slut, är det väldigt svårt att sortera alla tankar och idéer, och sätta igång. Jättesvårt faktiskt. Men sätter jag inte igång med med det nu vid sidan om plugget, kommer jag antagligen inte hinna få det fungerande innan jag går ut skolan.

Men är det verkligen en perfekt framtid att driva ett eget företag? För mig känns det så, jag är ändå en planerings-människa med tusen saker pågång, så varför inte passa på att tjäna pengar på all, annars onödig, hjärnverksamhet? Jag vill vara min egen chef, jag vill skapa något eget, jag vill bestämma över min sysselsättning!

Men hur mycket kommer jag inte få jobba då?? Kommer jag ha tid att vara den perfekta mamman, och frun som har koll på allt? Samtidigt som jag driver mitt eget företag som jag vet att jag kommer göra till 200%, och se till att få ut en bra lön så att vi kan bo i det där stora, fina huset och få plats med alla våra ungar? Och ha råd att göra allt det där som vill? Och har vi råd, när ska vi ha tid?

Jag tycker att det är så fruktansvärt svårt det här med livet. Enklast hade det varit för alla, om jag bara hade nöjt mig. Jag har tre fantastiska barn. Vi klarar oss bra. Och en målare tjänar faktiskt inte dåligt.

Men jag är inte nöjd. Jag känner mig så hemsk. Är jag hemsk för att jag vill något mer? Är jag hemsk för att jag har drömmar som jag vill uppfylla? Kanske.

Jag vet i alla fall vad jag behöver just nu. Jag vet ju varför jag är så trött. Jag vet ju varför jag bryter ihop så fort jag öppnar en bok. Jag är inte dum. Det har blivit för mycket. Jag behöver få en stund för mig själv, jag behöver en paus, jag behöver samla mina tankar och vila ut. Detta är något extremt sällsynt i mitt liv. Kanske för att jag har sådan prestationsångest. Behöver man vila, har man förlorat. Eller..?


Heeej!

2010-09-19 klockan 12:08:22
Oj nu var det jättelängesen, jag ska verkligen skärpa mig. Men grejen är den, att jag har tusentals bilder som jag skulle vilja ladda upp och visa för er. Och det tar så sjukligt lång tid att göra det. Och det har jag vare sig ro eller tid med. För nu ska jag, precis som ni(!), gå och rösta. Så kommer bilderna snart.

Kalasbilder

2010-04-16 klockan 11:38:08

Skulle uppdaterat för längesedan egentligen, men vad gör man när man har tre småungar och ett helt hus att renovera! Inte sitter man vid datorn i alla fall! Men nu gör jag det, och egentligen bara för er skull. Jag måste ju bara få berätta om vårt härliga kalas!

Sist jag skrev tyckte jag att det kändes lite tråkigt att det var så många som inte kunde komma. Men jag ska säga er att det var tur, för det blev ganska trångt. Nu hade vi ju i och för sig tänkt möblera lite annorlunda om det skulle kommit fler, men innan alla hade satt sig visste man knappt vart man skulle ta vägen!



Vi började med att dela ut en blue hawaii till alla, som välkomstdrink.





Sedan höll vi en liten ceremoni för Nikita, som jag tyävrr inte har några bilder på... Men vi spelade Elton Johns låt "Nikita", berättade om hennes namn, satte en vit blomsterkrans på hennes huvud och tände ett ljus för henne. Gammelfarmor läste Karin Boyes dikt "En dotter" och morfar spelade och sjöng Björn Afzelius låt "Vargtimmen". Vi avslutade med att skåla för lilla Nikita.



Det enda minuset var att Nikita (som annars är så lugn och snäll), blev alldeles nervös av alla människor som kom så hon ville bara vara i min famn och ligga vid bröstet. Typiskt när man har mycket att göra. Men de känner väl av när mamma och pappa är stressade antar jag.


Middagen blev väldigt lyckad, och maten räckte ju även detta kalas. Tycker det är så svårt att avgöra hur mycket man kommer äta när det blir så många. Så vi fick ju en helt del mat över...

Vi serverade ris i kokosnötshalvor, ananas, sallad, småtomater, physalis, vindruvor, kiwi, kokosnöt som vi gröpt ur från "skålarna", lime-stekta räkor, hembakade olivbullar och kycklingklubbor. Till detta serverades bål, med eller utan Jelzin!




Alla fick varsin hawaii-krans på tallriken och blev sååå fina när vi skulle äta.




Sen blev det tårta. Som jag hade längtat efter att få göra dessa tårtor! Jag älskar verkligen att baka tårtor. Tre tårtor blev det. Oj, vad jag upprepar mig. Här kommer bilderna i alla fall. På tårtorna alltså.






Efter detta blev det paketöppning. Massor av paket, eftersom det var tre personer som firades.



Tack så mycket för det här! Superfina grejer, och äntligen ska vår 25-åriga tv få vila i frid...


Och nu öppnar hawaii-baren! Patrics höjdpunkt på festen. Han trivdes verkligen som bartender. Vi var 12 stycken kvar, och det var ärligt talat väldigt skönt. Vi flyttade ihop borden och gjorde lite mer plats, sen blandades det drinkar för fullt hela natten. Superfina, supergoda drinkar. Virgin Piña Colada är riktigt gott ska jag säga er. 

 


Moddy och min kusin Emilia hade också jätteroligt. De hade myskväll i soffan med lördagsgodis, och lite titt som tätt beställde de in varsin drink. Tyvärr somnade Evelinn tidigt. Hon var helt slut efter den långa dagen.




Jag somnade inte förrän halv fem på morgonen. Ett bra kalas med andra ord. Var inte så farligt trött dagen efter heller, säkerligen värre för de som inte bara hade juice i glaset. Vi gjorde stor lyxig frukostbuffé med hotellkänsla som en mysig liten avslutning på vår semester på Hawaii, för oss och alla de som varit för fulla för att komma hem (nä jag skojar bara, det var mamma, pappa och bror Bias som redan hade bestämt att de skulle stanna).

Det är kul med kalas. Fast stressigt. Åtminstone med tre barn runt benen när man ska göra iordning allt. Nästa kalas blir väl inflyttningsfesten!

Håll utkik efter renoveringsuppdatering. Nu ska vi till huset och fixa!



Tropical Islands och Hawaiifest

2010-03-21 klockan 21:39:34

Så kom den stora dagen när jag och Patric skulle åka iväg på avkoppling. Jag saknade barnen redan innan vi hade lämnat dem, men jag lyckades tillslut intala mig själv att allt skulle gå bra. Och det gjorde det med. Resan tog ju ett tag, men med nyinköpta skivor och några trevliga stopp var det bara mysigt. Jag fick pumpa ut rätt mycket mjölk den sista biten. Det hade blivit mörkt och på något sätt råkade jag missa att mjölken sprutade åt mer än ett håll. Hela min sida av bilen plus mina byxor, väska och skor var fulla av små bröstmjölksprickar när vi hade anlänt. Men vad gjorde det! Nu skulle vi ha mysigt!

Och mysigt hade vi. Vilket underbart ställe! Det var så avslappnat och enkelt, och förvånadsvärt billigt, att vara där. Men det var faktiskt lika kul att åka hem igen. Hem till våra härliga små ungar! Här kommer en del bilder från resan:


Påväg:





På båten:




Vid frukostbuffén (som för övrigt var väldigt god):




Vid tältet:




Stranden:



Ballongflygning:





"Natur":




Födelsedagsfika:





Den otroligt mysiga regnskogspromenaden:
 



Fågel i omklädningsrum:




Jag och Patric:



En mycket mysig och lyckad resa! Tack Älskling, och tack mamma, pappa och bias som gjorde den möjlig!

De senaste veckorna har vi planerat kalaset som jag bestämt att vi skulle ha. Från början var jag inte riktigt säker på om vi ens skulle ha något, eller hur stort det skulle bli. Men när vi bestämde att slå ihop mitt 20-årskalas med Evelinns 2-års och Nikitas namnfest kändes det som att vi ville göra något mer än bara kaffe och tårta. Så jag har pysslat med detta ganska intensivt ett tag nu. Både tid och ganska mycket pengar har lagts ner. 39 gäster var bjudna från början. Tanken var att vi skulle förvandla hela lägenheten till ett Hawaiiplace! 

Jag hade nog räknat med att ungefär hälften skulle tacka ja. Vi vet ju hur det brukar vara när vi har kalas, vilka som brukar komma och vilka som tackar nej. Och det såg ganska ljust ut ett tag. Men nu är vi tyvärr nere på under tredjedelen av alla som vi har bjudit. Och det känns riktigt trist faktiskt. Hälften av de vuxna gästerna utgörs av våra föräldrar och mitt syskon. Och inte för att det egentligen är något fel med det, men slår man på stort och bjuder till vill man ju att så många som möjligt ska samlas. Och gärna släktingar som man inte träffar lika ofta.

Så nu sitter vi här och vet inte alls hur vi ska göra. Jag har tröstätit några Riesen-kolor, men det hjälpte liksom inte... Vi funderar på att skjuta upp det några veckor och se om vi har bättre tur då. Såklart att det kan vara roligt att ha ett mindre kalas, men jag har så mycket idéer kring det här och jag känner att jag vill spara kalaset tills det finns fler som kan och vill komma. Samtidigt hade vi ju sett fram emot det här jättemycket. Och det är ju tråkigt för dem som faktiskt har tackat ja och ställt in sig på kalas.

Jättesvårt det här! Ska man strunta i temat och alla dyra pynt och grejer och bara ställa fram en gammal tårta på bordet? Och spara alla roliga idéer till nästa gång det blir tillfälle att kalasa? Vad ska man göra? Jag vill ju som sagt att så många som möjligt ska vara med och ha roligt. Men nu känns det inte alls kul längre...

Ja, jag vet... vilket I-landsproblem... ingen kan komma på mitt dyra Hawaii-kalas... buhu...


                 


Here comes the sun

2010-03-06 klockan 16:34:11

Just nu känns allting bara bra! För det första: solen skiner. Allt känns mycket bättre när solen skiner. Våren och sommaren är snart här. Åh, vad jag har längtat efter våren! Det var inte längesen jag tyckte att hösten var den bästa tiden på året. Nu kan jag inte förstå hur detta har varit möjligt.  Höst och vinter har blivit en deppig del av mitt liv.

Men nu skiner solen igen! Och jag fyller 20 på onsdag. Patric har gett mig en underbar present. Han berättade det igår ikväll, under en romantisk middag. Fast ärligt talat hade jag mina aningar. Vi har kollat på detta tillsammans, men då trodde jag faktiskt inte att det skulle bli av. Speciellt inte så snart, och speciellt inte som en överraskning på min födelsedag. Men när han igår förmiddags började fråga efter badkläder, och sedan köpte sig en gps över västeuropa, började jag fundera på om det ändå inte kunde vara så.

Vi ska få över två dygn tillsammans, bara han och jag. Vi ska slappna av, vila ut och bara ta hand om varandra. 53 timmar av mental avslappning. Eller, vi får väl försöka i alla fall. Jag har redan fått dåligt samvete över att vi ska tänka på oss själva så många timmar utan barnen. Men jag ska göra mitt absolut bästa!



http://www.tropical-islands.de/en

Hit ska vi!



Till Tropical Islands i tyskland. 

"Just 60 km south of Berlin, the German capital city, Tropical Islands is home to the Worlds largest indoor rainforest, a complete Tropical village with authentic houses, shops and restaurants, white sand beaches, a Balinese lagoon and Tropical sea for bathing – plus Germany's highest water slide.


Tropical Islands also features Germany's largest Tropical Spa & Sauna complex, offering deep relaxation for body and soul. Plus there's lots of sports activities, shows and entertainment at a pleasant 25°C in the shade, all year round. And best of all, Tropical Islands is open 24 hours a day."


Det verkar så grymt mysigt! Vi åker härifrån på tisdag eftermiddag, och kommer hem igen på torsdag kväll. Så ska vi bo i ett sånt mysigt tält som på bilden ovan, bada, äta och dricka gott, promenera i regnskogen, gå på spa och bara ta hand om oss. Och ja, det är en ganska stor grej när man har tre barn mellan noll och tre år. Och lite läskigt.













Åh, det ska bli så roligt, men det känns ganska läskigt att vara borta från barnen så länge och så långt bort. Men det går väl ingen nöd på dem hos mormor och morfar, med godis och filmer, myskväll och roliga morbror Bias. Och Nikita är så lättpassad och tar flaskan riktigt bra.

Och sedan när vi kommer hem, men nyuppladdade batterier och härliga minnen, kan vi snart börja ta tag i flytten. Men först och främst ska vi fortsätta planera kalas! För om tre veckor har jag bestämt att vi ska ha namn- 2års- och 20årsfest. Kändes bäst att slå ihop våra kalas, då Evelinn snart fyller 2, och Nikita är i lagom namnfests-ålder nu. Det känns riktigt roligt, vi ska ha tema-fest. Men jag avslöjar inte mer, för jag vet inte vilka som läser min blogg, och inbjudningarna har inte kommit fram än. Så då blir det ju liksom ingen överraskning!


Så för att sammanfatta:

Solen skiner. Vi ska få vila upp oss. Om tre veckor är det kalas. Sen flyttar vi till villa!

Hus och hem

2010-02-24 klockan 15:18:55
Jag har en stor passion för hus och hem. Och allt som har med det att göra. Att hålla på med heminredning är väl ganska populärt idag, men min passion sträcker sig längre än så. Arkitektur, själva konstruktionen, hur man skapar ett hus från stenig, mossig mark med träd på, till ett riktigt hem. Det finns så stora möjligheter att skapa när det gäller hus. Ändå ser ju de flesta villorna ganska lika ut. När vi en dag bygger vårt eget drömhus, då ska min kreativitet släppas lös på allvar!  Det ska verkligen bli något speciellt!

En dröm skulle vara att äga många fastigheter, hyra ut, bygga lägenheter och ha massor av hus att lägga ner tid och kreativitet på. Köpa upp billiga fastigheter, renovera, göra om, hyra ut, tjäna pengar. En dröm.

Jag har många drömmar. Jag har många idéer. Många av dessa drömmar och idéer kräver en hel del pengar. Jag kan få dåligt samvete över att jag tänker mycket på pengar och framtiden. Jag drömmer inte om att leva ett liv i total lyx. Jag drömmer om att investera i saker, och ha så mycket pengar att man aldrig behöver oroa sig. Jag drömmer om att jobba och kämpa mig till framgång. Jag drömmer om att bli en entreprenör.

MEN, det som verkligen betyder något, är att min familj mår bra. Därav mitt dåliga samvete. Jag är ju nöjd. Ändå vill jag något mer. Men jag menar egentligen inte att vara materiell. Jag vill skapa. Jag vill bygga upp ett företag och få det att växa. Egentligen spelar det inte så stor roll vad företaget sysslar med från början. Bara idén är bra. En bra idé som ger stor vinst. Målet är att kunna investera i fastigheter och börja syssla med uthyrning av bostäder. Och att en dag kunna skapa mitt eget drömboende.


För det är ju något fashinerande med hem. Man tillbringar så mycket tid där. I alla fall om man har stor familj. Och hemmet säger ju en del om personerna som bor där. Och det säger mycket om tiden. Det finns tydliga moden för bostäder. Både på insidan och på utsidan. Det kommer nya grejer hela tiden. Och det är där vi bor, som vi tillbringar tid med de som vi älskar. Det händer så mycket i ett hem. Ett hem är något levande. Ett hem förtjänar att leva! Därför vill jag ta hand om fastigheter och villor, och se till att de som bor där trivs. Och jag är beredd att kämpa mig dit.

Men medan vi väntar på att få starta igång alla våra projekt, är det vår tur att hyra hus. Det känns som ett riktigt bra beslut. Just nu bor vi i marklägenhet. Vi har fått det riktigt fint, men det är enbart tack vare oss själva. Hyresvärden lägger inte ner en spänn på att göra några förbättringar här. Men höjer hyran gör det. Och att bo i lägenhet har vi liksom lärt oss vid det här laget. Känns att det är dags att gå vidare. Svårt att få lån när jag pluggar dock. Men vi kom på en lösning!



Denna villa var vi och tittade på idag på morgonen. Vi hann inte stiga ur bilen hemma förräns fastighetsägaren ringde och sa att vi fick den. Perfekt! Nu får vi känna på hur det är att bo i villa. Och hur det är att hyra villa. Kan ju vara en riktigt bra erfarenhet, om det nu är sådant som man vill jobba med i framtiden. Det är nog alltid bra att ha varit på den andra sidan, om man säger så. 

Så nu flyttar vi snart till villa, som är en och en halv gånger så stor som vår nuvarande lägenhet. Och det känns faktiskt perfekt. Vi slipper ha superbråttom att köpa hus när jag har gått klart skolan. Vi kan i lugn och ro hitta det som passar våra planer, och under tiden ändå bo i hus. Toppen! Och ägaren verkade postiv till att vi ville göra om lite. Det är bara att hämta tapeter, sa han. Och det lär vi göra. Undrar om vi får smälla upp två nya innerväggar också? 

Nu ska jag bara skriva en sak till! Fram till för bara några månader sedan var jag helt säker på att jag skulle plugga på universitetet. Först ville jag bli arkitekt. Sedan ville jag bli läkare. Jag var helt säker på att jag skulle bli läkare. Mitt liv kändes nästan helt misslyckat om jag inte skulle få bli det! Men jag har kommit på att jag inte alls vill plugga i flera, flera, flera år till. Flera, flera, flera år av dålig ekonomi och ingen frihet. För att sedan jobba åt någon annan. Jag vill ha mitt eget, jag vill vara min egen chef. Den enda jag vill jobba för är mina kunder. Men anledningen till att jag vill plugga är att jag vill lära mig allt. Jag tycker verkligen att det är kul! Och jag kan fortfarande tänka mig att plugga vidare. Men jag har förstått att jag är en person som borde starta eget. Det är nog det jag vill göra. Men hade livet varat längre hade jag nog testat på de flesta yrken och utbildningar.

Och jag är fortfarande inte helt hundra på vad jag vill göra i framtiden. Just nu väntar jag på att få en riktigt stark idé till ett företag. Men vem vet, jag kanske ändå söker till en läkarutbildning om några år. Det ända jag vet är att när jag väl har bestämt mig, kommer jag göra allt för att lyckas.

Vilket rörigt inlägg det blev. Men livet kan vara rätt rörigt när planerna är stora.


Grattis på 45-årsdagen pappa! (eller jag menar 26-årsdagen)


Snö och massor av färg

2010-02-12 klockan 20:21:00

Utedag 10 februari:





Målardag 12 februari:







Evelinn-bilderna blev riktigt häftiga. Klicka gärna på dem!


Drömmar

2010-02-09 klockan 08:21:31

Just nu känns det som att vi står still lite grann. Det kanske låter konstigt med tanke på att vi har massproducerat barn under tre års tid. Men Moddy börjar nästan bli stor nu, nu vill jag ge mig ut i livet helt och fullt, jag vill börja jobba, tjäna pengar, köpa bostad, renovera, göra affärer, bli ännu mer vuxen!

Jag har så mycket drömmar, så många projekt! Jag känner mig alldeles stressad! Jag vet att jag inte ens har fyllt tjugo år, men så tänker aldrig jag. Jag känner mig så mycket äldre, på sätt och vis kanske jag är det. Hade jag inte haft barn hade jag nog inte haft lika bråttom med allt heller. Men när jag tänker på framtiden, tänker jag inte att "jag vill köpa hus innan jag är 22" utan snarare "jag vill köpa hus innan Moddy är 5". Mina mål sätter jag inte utifrån mig, jag sätter dem utifrån mina barn på något sätt. Därför får jag så bråttom så jag ibland till och med råkar tänka att jag är slö och slapp som inte har hunnit med att gå klart min utbildning, skaffa jobb och allt det där.

Inte för att jag inte trivs som vi har det nu. Vi har en jättefin lägenhet (fast med väldigt dålig hyresvärd), vi har haft chansen att få vara hemma med våra små en längre tid, vi är mätta och kan köpa det vi behöver, har aldrig behövt be om bidrag, Patric har blivit återanställd på Volvo, vi har en fin bil som snart är avbetald, jag har bra betyg och är snart färdig med min utbildning osv. Kan ni fatta att jag ändå känner mig stressad?

Många tänker väl när de är runt tjugo, att de har lång tid på sig att skaffa ett bra jobb och få din brömbostad och allt annat som de vill göra. Jag, som redan har en son på tre år och två små döttrar, måste skynda mig för deras skull. Därför känner jag mig superstressad, trots att jag är så ung. Det är väl en av nackdelarna med att bli ung förälder.

Men på något sätt så gillar jag det. Jag tycker om att få, eller snarare skaffa mig, en utmaning. Och vi kommer klara det. Om allt går som planerat, har vi snart en bostad med stora möjligheter, utbildning och jobb. Och jag har fått en bra och rolig affärsidé, som dessutom är bra för barnen. Så om inget oförutsett händer har vi en mycket spännande framtid framför oss. Det gäller bara att skynda sig in i den, så att vi kan börja leva vårt liv på allvar!







 


Om Erika

Erika

bloglovin bloglovin BloggRegistret.se
Fler besökare till din blogg?
Klicka här!
Eller möjligtvis här

Jag är en ung trebarnsmamma som bor tillsammans med min sambo, våra barn och katter i Småland. Detta är en blogg om mitt liv, och tankar som rör sig i en driftig ung mammas huvud!
RSS 2.0